Jag är en mästare på “jag ska bara…”, till den milda grad att min man oftast blir helt galen när jag säger att något ska ta 5 minuter och sedan tar den 30 eller mer. Det tar inte 30 minuter för att den saken jag skulle göra drog ut på tiden utan mest för att jag adderat saker att göra. För jag har alltid saker på min lista. Maila den där viktiga personen, spela in en video, plocka upp de där leksakerna, läsa de där artiklarna, ringa de där samtalen… osv osv. Min gissning är att jag inte är ensam.

I den bok jag tidigare i år gav ut genom Bonnier Fakta skrev jag om stress och att hantera både positiv stress och negativ. Ett av mina tips där är marginaler. Att ha marginaler i sitt schema är ett av de bästa handfasta tipsen jag har när det kommer till stresshantering. Om du inte har marginaler kommer du inte kunna vara spontan och göra det du behöver för stunden, du kommer inte hinna lägga en extra stund på ditt barn som behöver dig eller en vän i nöd, du har inget utrymme för att känna efter utan bara för att köra på. Om du inte tar luft i ditt schema blir det också svårt att lägga till den där yogan, träningen eller meditationen som du efter sommaruppehållet kanske vill göra.

Jag är fast besluten om att min stress ska vara positiv i så stor utsträckning som möjligt. Just därför är detta blogginlägg det sista jag skriver här. Möjligen inte det sista för alltid, vem vet hur mitt schema kommer se ut i framtiden. Men med ett nytt barn och ett nytt jobb tar jag nu och skalar av, skapar luft och utrymme. Vad kan vara mer yogisk praktik är att skapa just utrymme!? På utsidan och insidan.

Tills det att vi ses igen hittar du mig i det enda fönster jag kommer ha ut mot världen för ett tag framöver, min Instagram och hemsida. Där kan du läsa mer om kommande föreläsningar, kurser och resor.

Nu är hon här! Vår lilla dotter Charlie föddes 15 juni! För lite mer än tre veckor sedan gick vattnet och bara några timmar senare var hon ute i världen. Lite som ketchup-effekten kan man säga. En lång väntan, till och med en månad längre än första graviditeten, för att sedan göra en snabb entré. Just nu är vi uppe i ett smärtsamt (oj vad man glömmer efter-födandet och amningssmärtorna blandat med sömnbrist) och kärleksfullt kaos i hopp om att någon gång hitta någon struktur i att helt plötsligt fylla fyra personers behov i vår familj. 

Inte nog med att vi fått barn, jag har också fått ett nytt jobb inom ett forskningsprojekt på Gymnastik och Idrottshögskolan från hösten och framöver. Det ska bli så galet kul!! Detta är något jag länge haft visioner om och jobbat hårt för. Det går inte alltid som man tänkt sig och allt kan hända på vägen, men jag är övertygad om att tålmodighet och en konsekvent kavla-upp-ärmarna attityd gör att man kommer närmare sin vision och sina mål.

Tills dess att nya jobbet startar har jag 100% semester och kavlar ned ärmarna med fullt ös på barn och lekfronten. Vilken sommar! Tittar in på bloggen sporadiskt när jag har något jag bara måste dela med mig av.

I fredags tog jag min examen. Efter 2 år av slit, svett och ganska många tårar fick jag officiellt på papper (och i form av ceremoni på skolan) att jag numera har en masterexamen i idrottsvetenskap. Varenda uppgift, komplettering, inskickning och opponering är avklarat. Att just gå i mål har var mitt mål under de senaste åren, men framförallt det senaste halvåret. Nu finns en färdigproducerad uppsats kring yoga och konditionstränings effekt på ‘cardiorespiratory fitness’ och blodtryck hos individer med alkoholberoende / alkoholbrukssyndrom (försök säga det snabbt!).

Jag skrev om min första del av 2019 i ett blogginlägg här. Visst, nu är två av tre saker i hamn; bok och uppsats. Det blev som jag tänkt. Nu är det en bebis kvar. Och jäklar vad hon dröjer. Vår lilla kille Ellis föddes i vecka 37, och jag har av någon underlig anledning räknat med att även denna skulle kika ut tidigt. Men så blev det definitivt inte 🙂 Nu sitter jag här i vecka 41 och känner mig minst sagt ‘övergravid’, om man nu kan vara det. Dock måste jag säga att det för min egen del är bra att tvingas till lite reflektion och tid mellan allt görande, för att komma närmare mer av ett varande. Den där tiden som ibland behövs för att komma ned i varv. Att inte drömma om statistiska analyser och hur vi kan definiera yogan rent vetenskapligt. Att få rum för dagdrömmeri och tid för att hjärna och kropp att tagga ned.

Imorse var den första dagen på några veckor som jag verkligen känt en lust till att yoga. Jag vet att saker går i perioder för mig, och under hård press kan saker verkligen börja kännas mest motigt och allt annat än lustfyllt. Det är då man får påminna sig om att sätta den ena foten framför den andra, och att andra tider kommer (för det måste dem göra).

Att ha den här sommaren framför mig känns som en ynnest efter mer eller mindre 2 år av krafttag. Jag och min familj har i princip inget planerat annat än några veckor ute på en skärgårdsö. Det är en sak som jag vet yogan hjälper mig med, att ta mig närmare varandet. Även om jag uppskattar görandet också. Nu är det sommar!

En av de vanligaste orsakerna till att många ägnar sig åt yoga är att de vill ha förbättrad rörlighet. Visst kan yoga hjälpa dig att förbättra din rörlighet om du utför det tillräckligt mycket och ofta, men att gå på ett fysiskt yogapass ställer också krav på en viss mängd rörlighet redan från början. Sällan pratas det om det. Det är det perspektivet jag tänkte prata om här idag – med fokus på just fotleder.

I ett tidigare inlägg om axlar har jag skrivit om den rörlighet som ofta krävs under ett fysiskt yogapass med klassiska positioner som exempelvis hunden (adho mukha svanasana). På liknande sätt ställs även krav på både rörlighet och styrka i dina fotleder under ett yogapass. Varning! Hög risk för en extremt nördigt bloggartikel kring fotledens biomekanik i yoga.

Jag sitter ständigt och läser rapporter och forskningsartiklar och sprang över en kul studie som gjorts på just yogapositioner och fotleder. Syftet var att kartlägga vilka krav i ledvinklar vanliga stående positioner i yogan ställer på våra fotleder. Här är en summering av de forskningsresultaten:

• 20 friska vuxna (3 män, 17 kvinnor), medelålder 35 år, med regelbunden erfarenhet av fysisk yogapraktik studerades.
• 7 stående positioner studerades:
  • utfall, triangel (utthita trikonasana), krigare 1 och 2 (virabhadrasana I och II) på två ben samt
  • örnen (garudasana), halvmåne (ardha chandrasana) och trädet (ardha chandrasana) på ett ben.
• Mätningarna gjordes genom 3D videoanalys samt kraftplattor.
• Spannet i rörelseomfång som uppmättes i de tre olika planen var: 55° i sagitalplan, 17° i frontalplan samt 60° i transversalplan.

Vad betyder det här?

Störst rörlighet i dorsalflexion krävdes (för framfoten) i utfall med 9,6°och (för bakfoten) i krigare 1 med 16,4°. Störst rörlighet i plantarflexion krävdes (för fram- och bakfoten) i triangel med 15,8° respektive 2,1°. För att utmana och träna rörligheten i fotlederna, i framfoten respektive bakfoten, i dessa positioner kan du öka vinklarna ytterligare genom att variera fotplaceringen. Självklart kan du även minska kraven.

Störst uppmätt belastning (kraft) för fotlederna var i enbens-positionerna, så vill du jobba på styrka framför rörlighet borde du prioritera dessa.

Jag är en stark förespråkare för att försöka förstå vad det är vi gör på yogamattan. Genom att förstå de krav yogans positioner ställer på oss (och våra fotleder) kan vi inte bara förstå yogan bättre, vi kan även få ut mer av vår praktik och skräddarsy den tydligare mot syftet med den. Du kan exempelvis utifrån det här antingen välja att jobba mer mot rörlighet eller styrka för fotleden, eller att se till att du får en bra variation och kombination av de båda i din yogapraktik.

Referens

Mears S et al. (2019). Ankle motion in common yoga poses. Foot, 10;39:55-59.

Här får du några tips på hur du kan jobba för att underhålla och förbättra din rörlighet i dorsalflexion i fotlederna. Dessa är relativt krävande på så sätt att den visade utgångspositionen kräver mycket av knän och höfter, så våga testa runt placering men gör samma rörelse i fotleden.

Hur härligt är det inte att känna att du äger dina höfter, att dem är smidiga och starka? Här nedan får du ett 4 minuters yogaflöde du kan göra för dina höfter lite närsomhelst och varsomhelst.

Det är svårt att beskriva hur mycket jag saknar att kunna röra mig obehindrat utan en stor mage i vägen och kroppsdelar som inte beter sig som de brukar. Jag kommer ihåg att jag hade samma längtan sent i min förra graviditet. Samtidigt vet jag att jag snart kommer att kunna röra mig lite mer, men med två barn på utsidan istället. Det hjälper iallafall att titta på lite gamla videos, som den nedan, för att känna hopp om att snart.. snart så.